japanskt körsbärste, aprilkvällar och Frankrike

2012 har inlett starkt med nytt jobb och om någon undrar var jag hållit hus så är det alltså där. Jag har hittills bara läst två böcker men kompenserat genom att äta fyra semlor och köpa femton tulpaner. Annars tänker jag mest på japanskt körsbärste, aprilkvällar och Frankrike.

 

Fast forward

Eftersom vintern aldrig kommer ger jag upp mina planer på skidspår bland rimfrostiga träd i solsken och drömmer om späd försommargrönska istället. I sommar är allting annorlunda! (Bra grej).

Bilder av Amy Merrick från An Apple a Day.

För frankofilen, del 1. Mandelcrèmer.

Etiketter

för frankofilen, Laura Mercier

För dem som upptäckt att den romantiska idén om det franska gör precis allting bättre, mer flärdfullt, chicare, osv, kommer här ett tips på franska crèmer som doftar mandel. Jag är obsessed av crèmer som doftar mandel eftersom mandel är min bästa grej. Fransk mandelcrème är alltså 100% bättre än vanlig crème som doftar mandel.

Tips 1. (Lyx). Laura Mercier Almond Coconut Milk Soufflé Body Crème

Jag råkade köpa Almond Coconut en gång när jag strök omkring som ett djur utanför sin naturliga miljö på NK:s parfymavdelning och inte vågade fråga vad den kostade innan jag skulle betala. Femhundra-nånting-kronor senare var jag skärrad hela dagen men vågade mig på att doppa ner fingrarna i den ljuvligt gräddiga burken och har sedan dess aldrig ångrat mig. Aldrig köpt någon ny heller, för den delen, men den räckte i ett år och var under tiden min käraste ägodel. Doftar UNDERBART och gör vilken flicka som helst lycklig (hint, bra present för den med fet plånbok).

Tips 2. (Budget). Yves Rocher Crème Amande

Eftersom mina NK-expeditioner är tillfälligt uppskjutna upptäckte jag av en slump en förträfflig ersättare. Det fina är att den doftar nästan lika underbart, eller i alla fall klart bättre än alla andra budgetvarianter. Den har inte samma känsla som den från Laura Mercier, men det kan jag ha överseende med om jag får smörja in mig i mandel varje dag utan att snåla.

Hej 2012 jag gillar dig redan

2012 ska jag: laga mer och godare mat. Resa. Skriva. Göra saker jag inte gjort förut och träffa människor jag inte träffat förut. Ordna ett fantastiskt litet hem åt mig själv. Fotografera mer. Vara mer glad än ledsen. Dricka mer och bättre te. Klippa lugg. Läsa ungefär en bok i veckan. Börja ta körkort*. Se mer gamla filmer och mindre teve. Vara glad nu istället för sen.

 

*Det här kommer jag säkert få äta upp senare.

Adjö 2011

Här kommer en kort resumé och sen vill jag inte tänka en sekund till på 2011. Har inlett en romans med 2012 och riktlinjer för framtiden kommer strax.

Januari

Jag började året med att bo i en kappsäck och ha uppsatsångest. Det var kallt och jag hade ännu inte upptäckt det här med byxor utan envisades med att frysa i nylonstrumpor. Tänkte på uppsatsen (eller brist på uppsatsidé snarare) ungefär 50% av min vakna och ovakna tid. Den andra gick åt till att läsa Text och tolkning och analysera en massa grejer. Var ihop, drack mycket te ur en fin keramikkanna, var uppstressad och djupandades femton minuter varje kväll för att kunna sova.

Februari

Kallt kallt kallt men så vackert med all snö. Jag läste en kurs i kollektivt minne vilket låter knäppt men var ganska toppen. Analyserade ännu mer grejer, som amerikanska krigsfilmer, bodde lite här och där och saknade en egen lägenhet. Hade ännu mer uppsatsångest och ännu mer brist på uppsatsämne.

Mars, april, maj

Jag minns inte mars? Hela våren är ett uppsatstöcken. Jag skrev och kom då och då upp till ytan och drack kaffe utomhus. Läste sjukt mycket akademisk litteratur och drömde ömsom om att ägna mitt liv åt just detta och ömsom om att lägga ner allting och börja sälja egenhändigt tillverkade tygkassar med fina tryck på.

Juni, juli

Blev klar med kandidatuppsatsen, hurra!, hade midsommarpicknick, hängde väldigt mycket på uteserveringar och drack kaffe, gav mg själv sommarlov, planerade resor i regnet under parasoll, badade, gjorde utflykter, var glad.

Augusti

Blev 26 och tyckte om det, såg det som ett perfekt tillfälle att göra en massa saker jag inte tillåtit mig själv att göra tidigare, som att på allvar hänge mig åt crèmer som doftar pudrig äldre dam och ha en vuxen kvinnas badrumsskåp istället för glittrigt trams från H&M (eller, jag har nog aldrig haft det men ni förstår principen). Drack vindrinkar på balkongen rätt mycket. Övervägde i ca tio sekunder att börja ett masterprogram men övergav idén och bestämde mig för att börja jobba istället eftersom tanken på pengar efter år av studentliv verkade rätt trevlig.

September, oktober, november, december

Började blogga, fick nästan en massa jobb, jobbade. Tänkte intensivt på ytliga saker och köpte mina första dyra kläder någonsin. Ville flytta ut till landet. Experimenterade med blått nagellack, älskade grönt te och åt middag med fina vänner.

–

2011 var jag så jävla duktig. Det var ganska mycket uppsatsens, kaffets och lägenhetssaknadens år. 2012 kommer innehålla betydligt mer action.

Bilder: andra nerifrån från Real Simple, övriga tyvärr utan källa.

Brigitte Bardot i trädgården

Etiketter

Brigitte Bardot, Sophia Loren, trädgård

Hej måndag, vi är nu bästa vänner efter att du bjudit på kaffe och en liten gräddvit mjölkkanna som ser ut att vara gjord av blomblad. Den ingår nu i en samling av en två tre fyra mjölkkannor, alla givetvis oumbärliga för sina respektive sammanhang.

Jag har kommit på den briljanta idén att bosätta mig i ett hus/torp/skjul med trädgård på landet, vilket innebär att jag måste 1. skaffa körkort, 2. skaffa kapital och 3. sluta vara skräckslagen för spindlar, men det är ju petitesser i en alldeles strålande plan. Jag ska dricka morgonte på en stentrappa och inta värdiga frukostar under fruktträd, odla grönsaker att laga mat av, sova med öppet fönster och ha ett hav av narcisser vid farstukvisten. Jag ska enbart bege mig in till stan för att skaffa mer te och möjligtvis visats på ett vackert kontor, men absolut ingenting annat. Rulltrappor och tunnelbanor ger mig ont i hjärtat.

Jag ska vara lika tuff som Brigitte Bardot i min trädgård p.g.a. kan ej göra Odd Molly-grejen:

Annan stilförebild:

 

Bild 1. Lost and loadedd

Bild 2. Hello it’s Valentine

Marilyn, leopardkofta, parfym

Etiketter

dålig smak, leopardkoftor, Parfym

Jag vill ha en leopardmönstrad kofta för jag är så innerligt trött på god smak men ingen är tillräckligt mjuk. Annars då? Jag drömmer mest om frukost på Bakverket och Petite France men borde verkligen tänka på julen, Julen!, och köpa julklappar. Är dock extremt nöjd med min lila hyacint som doftar bättre än alla mina parfymer tillsammans.

The season to be jolly

Glad lucia! Sen sist har jag varit ledsen, köpt hyacinter, druckit glögg, blåst bort, jobbat, druckit vin i badkaret samt klippt nittiotalsfrisyr. Det har varit 1-0 till livet men vänta bara, jag planerar en magnifik comeback.

Bloggen har under tiden haft identitetskris och håller på att finna sig själv. På återseende!

Bild: Lucia tolkad av Carl Larsson

Dagens stilinspiration samt rapport från novemberidet

Etiketter

Brideshead Revisited

Jag har installerat mig under ett varmt täcke med datorn i knät och tänkte inte röra mig ur fläcken. Det enda jag vill ha förutom mitt täcke är massor med god mat (hur kan man bli så hungrig av att frysa?) och kostymdramer. Jag är helt fixerad vid kostymdramer för tillfället. Under tiden får ett stiligt – och stilikonigt – par dekorera bloggen. Hej.

Icon och den nya mannen

Etiketter

Icon, mansideal

Jag köpte magasinet Icon och ångrade mig inte. Vilken livsstilsdröm!

Efter att ha bläddrat igenom den konstaterar jag att idealen för den nya mannen är fantastiskt ouppnåeliga. Där målas upp en bild av en man som på ett självklart vis är mycket allmänbildad, en matlagningsnörd som är politiskt engagerad (fast på ett elegant, tillbakalutat sätt, inte svettigt demonstrationsaktigt). Han är givetvis moderiktigt klädd och har full koll på samtida och klassisk design och arkitektur. Han är berest och planerar såhär i november en resa till Rio de Janeiro eller New York. Han köper dyr teknik och gillar den kreddiga delen av populärkulturen. Han har ett bra jobb får vi förmoda, åtminstone har han rejält med cash, ty det är kostsamt att vara en snobb på så många omården. Givetvis har den här mannen en outsägligt het flickvän, som balanserar perfekt på gränsen mellan traditionellt sexig och sofistikerat vacker, komplett med en scen från ett hotellrum i sydamerika bland oordnade lakan och uppknäppt herrskjorta.

Det märks att den ena chefredaktören även är AD, allt är nämligen vansinnigt snyggt in i minsta detalj och formen verkar ha fått vara lika viktig som innehållet. De tänker helt rätt när de väljer ett papper som är tjockt och matt, och en klassisk typsnittsuppsättning och spaltindelning. När allting finns digitalt måste papperstidningen vara just en sensoriskt överlägsen produkt som för tankarna till en annan journalistisk era, som med nostalgins hjälp vinner i attraktionskraft.

Hade jag varit man skulle jag antagligen tagit den här skapelsen till min personliga kompass för det urbana 10-talslivet. Tonen är seriös. Jag gillar den som sagt, inte minst var Bobo Karlssons text om Berlin mycket läsvärd.

Handcrèmer del 3. Philosophy Time on Your Hands

Eftersom jag är så svag för klassiskt snygga typsnitt och kolorerade gamla fotografier har jag alltid gillat Philosophy. Den här handcrèmen fick jag i present när jag fyllde år, för att jag alltid önskar mig handcrème. Det är en ganska liten och därmed handväskvänlig tub, visserligen i plast, men med en så snygg text på framsidan att det är förlåtet. Den doftar varken särskilt gott eller störande, och konsistensen är mer som en trögflytande salva än en lätt crème. Den är inte så dryg och kräver ganska mycket salva per applicering, vilket är ett minus. Men det stora problemet är att den är så fet. Den lämnar en hinna efter sig som får mig att vilja tvätta händerna, en impuls man ju helst vill undvika precis efter att man smörjt in sig. Crèmen ska vara en ”exfoliating hand and cuticle cream”, så det är möjligt att händerna känns bättre efter ett par veckor. Om så är fallet lovar jag att rapportera det här. Tyvärr inte ett så högt betyg för Time on Your Hands ännu. Trevligare är då duschcrèmerna i diverse fantasifulla dofter.

PS. Tips på handcrème, eller andra sorters crèmer för den delen, mottages alltid med glädje.

Kom liljor och akvileja

Jag längtar inte efter julen, jag längtar efter vår.

Bild från filmen Bright Star.

Ladies och farliga begär

Etiketter

Anno 1790, Farligt begär, Johan Hakelius, Ladies

Jag har brittisk afton här med Johan Hakelius Ladies, proppfull av excentriska engelska kvinnor med osannolika levnadsöden, Keeping Up Appearances på i bakgrunden samt te ur en väldigt engelsk, blommig kopp med volangprydd guldkant och texten ”Fars kopp” på, ganska excentrisk den också. Jag läste om Hakelius kärlek till England i tidningen Vi för ett tag sen. En av hans anledningar fastnade hos mig; att engelsmännen lever i samklang med sin historia på ett helt annat sätt än vad vi gör. Jag är evigt tacksam alla påkostade kostymdramer de ligger bakom. Alltså det här Anno 1790, det är ju som en perukversion av vilken CSI som helst, minus tekniken. Det ska vara en serie om ”brutala mord, förbjuden kärlek och farligt dubbelspel i 1790-talets Sverige”, och det låter ju toppen. Jag orkade bara se en stund. Men eftersom jag har börjat längta efter 1700- och 1800-talsdramatiseringar igen kommer jag väl ge vika och titta jag också. Annars är den bästa sjuttonhundratalsfilmen utan tvivel Farligt begär med Glenn Close från 1988. Och den bygger ju dessutom på en roman skriven på sjuttonhundratalet, vilket är ännu bättre.

Böcker, typografi och kärlek

Etiketter

böcker, läsande, litteratur

Moa är som vanligt spot on när hon beskriver hur allt mer kretsar kring boken som objekt, snarare än om själva litteraturen, och att böcker nu till stor del handlar om livsstilsmarkörer genom konsumtion. Jag tycker också att det är trist att BOKEN blir viktigare än innehållet. Att enbart prata omslag och poängtera hur många hyllmeter man har är bara sorgligt. Men boken som objekt kan vara mer än så. Jag kan inte förklara det, men så länge jag kan minnas har jag gillat det här med bokstäver på papper. Trycksvärta och klassiska typsnitt gör mig alldeles glad. Jag tycker om bokens kluvna natur: dels den väldigt abstrakta sidan, dels en konkret tingest man kan bära med sig och bygga små trevliga torn av.

När jag hade hela mitt bohag i kartonger var det böckerna jag saknade mest. Bara att veta att man när som helst kan gå och bläddra i dem betyder så mycket. När jag ser dem får jag perspektiv på mitt eget liv och min egen tid; det är en så liten del av världen och historien. Och det blir omedelbart hemtrevligt när man har böcker omkring sig.

Jag har antagligen en mycket osund relation till mina böcker. Till exempel lånar jag aldrig ut en bok jag tycker om, för jag vill inte att den ska bli vikt och tummad av någon annan, eller ännu värre, aldrig mer återses (vilket så ofta händer!). Gör det här mig mindre litteraturintresserad, eller till en andra klassens läsare, en ytligare sort som inte uppskattar rätt saker? Eller är det bara ytterligare en aspekt av läsandet?

Vill man att litteraturläsningen ska fortsätta in i det här årtusendet tror jag att den fysiska upplevelsen måste få vara en del i det hela, för det är inte helt lätt att läsa en bok när man är van vid korta små meddelanden på diverse skärmar. Det förutsätter förstås att man faktiskt läser, och inte bara koketterar med sina tegelstenar.

Men så är jag ju fäst vid materiella prylar också. När jag blir gammal och vis och eftersträvar zentillståndet ska jag göra mig av med alla saker och bara sträva efter esoteriska värden. Till dess fortsätter jag klappa på mina bokhögar.

Den ideala mannen: skogshuggaren vs. surdegsnörden

Etiketter

mansideal, maskulinitet

Idag har jag ätit fransk löksoppa och tänkt på mansideal. Jag kom på mig själv med att vara hemskt bakåtsträvande och drömma om skogshuggarmannen, ni vet den tysta, starka som hugger ved; en manlig motsvarighet till den ständigt behagliga och leende hemmafrun. En urban och civiliserad man tillåts ju tack och lov att vara lite mer nyanserad. Jag gillar kultur mer än natur och blir så förvånad när jag då och då känner mig mer biologisk än kultiverad. Egentligen tror jag inte det är så fantastiskt med en man som inte kan prata, och vem kan förresten motstå den man som lagar fantastisk mat, för briljanta resonemang om samtidskulturen och har en unge på höften? Men jag tillåter mig själv att fortsätta vara svag för flanellskjortor.

I oktober

Hello darkness

Idag när jag cyklade hem från bokklubben i mörkret kände jag det igen; en obestämbar upprymdhet, trots att det var en kylig vardagskväll i november och trots att inget särskilt hade hänt. Borde jag inte vara höstdeppig? Kanske beror det på att hösten är så ovanligt mild i år. Rosorna blommar fortfarande här, medan löven faller. Kanske är det för att jag blir upprymd av att prata om litteratur, eller för att mörkret fortfarande är nytt och ännu inte klaustrofobiskt. Vad det än är välkomnar jag det.

Spegelbild

Självporträtt en trött dag i ett trött provrum.

Väntan

Det är som om livet håller andan just nu, dagarna den här veckan har varit så stillsamma, och jag vet inte om tillvaron håller på att sakta implodera eller om allting strax brister ut i någonting omvälvande. Jag står inför så många stora förändringar, men jag vet ingenting om dem ännu, inte ens när de kommer ske, om alls. Jag väntar, jag är beredd, tror jag. Det är egentligen rätt fint att befinna sig alldeles i början av saker.

I november